Om bildsnack och Jantelagen
Till höstsäsongens andra månadsmöte kom 17 personer för att delta i en ”lektion” i bildbedömning med undertecknad som Läraren. Som på gammalt maner ställde frågor till Eleverna” och sedan kompletterade svaren utifrån sin outsinliga visdom. Inte riktigt så, men det var från skolvärlden jag hämtat modellen för kvällens samtal – vars fokus låg på vikten i att analysera bilder, inte minst sina egna. Att betygsätta Fröken överlämnas till åhörarna, men det blev i alla fall en hel del tyckande (inte bara från katedern) och jag tyckte det var god stämning i Klassrummet.
Sen var det kaffepaus med mycket snack som vanligt, men när det så var dags att gå igenom bildskörden på månadens teman (Is och Svek) blev det tystare. Sedan flera år tillbaka tillgår visningen så att varje fotograf pratar lite om sin bild och får en del kommentarer. Ibland kan det bli en längre diskussion om någon bild, men det mesta handlar om var och hur bilderna togs. Ibland också ett försynt påpekande att bilden kunde ha vunnit på beskärning eller mer kontrast. Det är alltid roligt att se bilderna, men diskussionerna kunde vara betydligt mer matnyttiga för dem som vill ha konstruktiv respons på sina fotografiska ansträngningar. Framför allt ifråga om hur bilderna upplevs.
Det finns naturligtvis flera orsaker till att ”bildsnacket” blir torftigt. För det första är vi alla präglade av Jantelagen. Men man måste inte vara mästerfotograf för att ha åsikter om andras bilder! Hur många filmrecensenter har gjort egna filmer? Vi vill heller inte göra andra ledsna. Men frånvaron av respons, vare sig negativ eller positiv, kan istället orsaka besvikelse. Alla vill vi ju så gärna veta att våra bilder verkligen blivit sedda. Men det kan också vara fel på uppläggningen av den månatliga bildvisningen. Och det borde gå att ändra på.
Bättre vore kanske om vi ställer direkta frågor kring våra egna bilder. – ”Jag tycker om den här bilden för att … Vad tycker ni?” Eller: ”Jag har försökt att … Har jag lyckats?” – Då ger man andra något att ta ställning till och klargör samtidigt att man är beredd på kritiska synpunkter. Det kräver dock att man faktiskt tycker om sin bild eller har haft att medvetet syfte! Och för det behövs nog andra omständigheter än de nu gällande.
Teman är bra, för de styr upp aktiviteten. Vid varje möte drar vi lott om nästa månads teman. Men med bara fyra veckors ”arbetstid” hamnar lätt allt fokus på att illustrera temat. Särskilt för dem som förvärvsarbetar blir det inte mycket tid till att skapa bilder de ”tycker om” eller har velat något med. Och har man inte själv någon relation till sin bild, är det svårt att fråga ut omgivningen hur den reagerar. Så man berättar lite om hur bilden tillkommit och kanske blir det ett samtal om motivet – men inte om bilden som just en Bild.
En möjlig lösning vore att fastställa teman för en längre period. Kanske för en säsong, eller rentav för ett helt verksamhetsår? Då skulle listan med teman kunna följa med oss och inspirera vårt fotande under en längre tid. Det är just nu mitt bästa förslag. Kanske någon har bättre idéer?
Visst ja! Det var min tur att dra månadsteman för oktober. Det blev Fåglar och Onödigt.
Kerstin Abukhanfusa
September månads temabilder IS och SVEK:
