6 augusti 2015
Igår var jag på bio i Norrköping tillsammans med Gun, Eva och Bosse från fotoklubben. En av de få ljumma kvällarna denna sommar satt vi alltså i en biosalong. Vi och två pratsamma yngre damer var de enda som hittat dit. Filmen heter Jordens salt och handlar om den brasilianske fotografen Sebastião Salgado, känd för sina fantastiska dokumentationer av människors villkor jorden runt. Filmen är gjord av sonen Juliano Salgado och Wim Wenders och innehåller en mängd otroligt vackra bilder. Salgado berättar själv om dem och sitt dramatiska liv.
Under drygt 30 år for Salgado världen runt och tog bilder av ohyggliga ting. Svält, mord och människors vansinne. Efter att ha dokumenterat folkmordet i Rwanda, orkade han inte längre och drog sig med hustrun Lélia tillbaka till sin fars av torka ödelagda ranch i Brasilien. Där återskapade de den regnskog som fadern huggit ned för att ge plats till boskap och bekosta utbildningen av de åtta barnen. De lyckades och området är nu en nationalpark. Med detta positiva budskap slutar filmen och tur är det. För vad man fått se innan dess är på gränsen till vad man som åskådare orkar med. Det är bildernas skönhet som gör att man alls står ut. Att se dem i storformat på filmduk var en intensiv estetisk njutning men också en grym upplevelse. När filmen var slut satt alla sex i publiken bedövade kvar under hela den långa eftertexten. Att genast resa sig och återvända till vår egen verklighet var omöjligt.
Filmen går på Cnema i Norrköping, Zita i Stockholm och de övriga biograferna i kedjan Folkets Bio. Men bara t.o.m. 13 augusti. Jag ber och bönar: Gå och se den!
Kerstin Abukhanfusa